Min väns stora hjärta

I dag är den dag jag kallar för inga hjärtans dag, som i ”du ska inga andra hjärtan hava jämte mitt”. Det är dagen när du visar din älskling hur du låst ditt hjärta för alla utom hen, och kastat nyckeln på djupt vattnet.

I dag vill jag berätta om min väns hjärta. Min vän är stor på både längden och tvären, med ett stort hjärta. För några år sedan fick jag veta att han byggt ett rum i sitt hjärta för mig. Han rullade ut röda mattan men jag stod förskräckt utanför och hojtade: ”Här kommer jag med leriga skor och vassa klor – det begriper du väl att du inte kan släppa in mig!”.

Men han trugade aldrig utan lät bara dörren stå på glänt tills jag vågade mig in på ett besök. Rätt snart hade jag gjort mig hemmastadd i den goa trygga värmen. Inte försökte han låsa om mig heller, utan jag fick vara så nära eller så långt borta som jag behövde. Därför vågade jag alltid komma tillbaka. Och inte tycks jag ha förstört så värst mycket, för det där rummet var visst robustare byggt än jag trodde. Eller kanske var mina klor inte så vassa.

Men nu kommer det fina i kråksången, det jag vill berätta om just på inga hjärtans dag. Det finns rum för fler än mig i min väns stora hjärta! Någon kommer in och vänder helt kort, men någon ser ut att vilja bosätta sig i ett eget rum och det gör mig glad! För trots att min vän och jag aldrig kommer att skriva kontrakt så lever jag i trygg förvissning om att min plats finns kvar, även när jag får fler grannar. Min väns hjärta har en intressant förmåga att vara större inuti än utanpå. Och utrymmet är aldrig begränsat, utan växer när det behövs.

Så jag vore ju bra dum om jag bad honom sätta lås och kedjor på sitt hjärta och krympa det tills bara jag får plats. Särskilt som jag då skulle göra mig en bur av mitt varma rum.