Å ena sidan: Sex är rimligen viktigt eftersom det är det som definierar vilken sorts relation man har med varandra. Hårddraget så betyder ju till och med sambolagens ”leva tillsammans under äktenskapsliknande former” egentligen ”bor i samma lägenhet och knullar”. Alltså: Sex måste vara viktigt.

Å andra sidan: Det finns många därute som lever i sexlösa monogama relationer. Är då inte sex viktigt? Och varför är det då så hemskt om man är i en (ofrivilligt) sexlös relation att vilja få sex med andra, om sex nu faktiskt är så viktigt att det definierar vilken sorts relation man är i? Eller, är det helt enkelt därför? Utan exklusivt sex (eller, i fallet med en sexlös relation, den teoretiska möjligheten till exklusivt sex) finns kanske ingenting som definierar, är unikt för den relation man har? Är det då inte relationen det är fel på? Eller? Och, framför allt, varför är det viktigare att partnern inte har sex med någon annan än att man själv får ha sex med någon annan?

Många verkar tycka det är väldigt viktigt vad andra gör och inte gör i sängen.

Ur ett anarkistiskt perspektiv, som är roten för min relationsanarki, så börjar kritiken av äktenskap med den klassiska äganderätten av den andra – dvs sexuell ensamrätt, kontroll över hur man lever sitt liv och vad man gör genom att man kompromissar sin egna vilja och sina val för den andre parten istället för att leva fri och uppmuntras att göra det av den andra parten. Detta med fri kärlek och sex är något som anarkister länge har kämpat för – främst som ett medel i den kvinnliga frigörelsen. Dock så kan man ju med vissa modifikaktioner i den existerande äktenskapsbalken åstadkomma en antalsneutralitet och man kan leva i ett formellt äktenskap i dag och ändå vara sexuellt frigjord på massor av vis, som många av de fantastiska människorna i polyrörelsen visar en underbar mångfald av.

Den lite djupare anarkistiska analysen av vad äktenskap är och var den riktiga kritiken mot äktenskap som institution, kommer när man börjar titta på den anarkisktiska kritiken av ägande. Som en grundbult i den anarkistiska filosofin och ideologin är att ägande är stöld, eller att äga är att beröva alla andra från tillgång till en resurs. Privat kommer från den latinska roten privare, att beröva på (jämför engelskans deprive). Det betyder att om jag äger något så har ingen annan rätt att använda det utan mitt tillstånd, oavsätt om jag använder det eller ej. Ägandeskap heter på Latin Dominium – att dominera över eller härska över något. Privat ägande är kopplat till att göra mina ansamlade resurser fler bara genom att jag äger, inte genom att jag arbetar för det. Som exempel att äga en fabrik, ett företag, aktier eller ett hyreshus. Dessa former av ägande gör att jag kan öka mina tillgångar bara på grund av att jag äger tillgångar. Detta anser anarkister vara fel då ingen bör ha rätt till något mer än vad hen kan själv använda då det är en konstig idé att någon har mer rätt till land, luft, vatten och de resurser dessa inbegriper, på andras bekostnad. Världen är inget man kan i sig ha rätt till. Man har rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka för att citera den amerikanska oavhängighetsförklaringen, men inte till en flod som andra använder, eller en skog som är levebröd för djur och människor. Det är konstigt att tänka att någon kan äga utan att använda. Att förvalta något är en annan sak. Om jag odlar en bit land, om jag bor i ett hus, om jag nedlägger ett djur – då har jag rätt att bestämma över hur dessa resurser skall användas, men så snart jag inte använder dem mer så är det inte min rätt att bestämma, eller tjäna något på att jag en gång hade kontroll över den resursen. Det är så de flesta stamsamhällen fungerar; det är bara den civiliserade människan som har bestämt sig för att land tillhör dem och inte att de tillhör landet.

Äktenskap var och är en samhällelig funktion för att reglera genologin, dvs vem som är släkt med vem, och för att avgöra vem som ska ärva de resurser jag ansamlat under mitt liv. Det används så klart förr för att koppla samman familjer och skapa allianser och det är ytterligare exempel på hur äktenskap var till för att reglera hur makt och resurser ska föras från en generation till nästa. Än i dag är huvudsaken av äktenskapsbalken till för att reglera hur resurser skall fördelas; arv, skilsmässa osv. Det är för att ge barn och partners rätt till de ansamlade resurser jag lyckats knyta till mig under mitt liv, och för att underlätta regleringen av hur dessa resurser fördelas. Jag tror ni förstår vad jag menar nu, efter att jag skrivit det med många komplicerade ord flera gånger om. Att gifta sig handlar om ägande och arv.

Som anarkist måste jag därför vända mig mot äktenskapet som sådant, och mot en äktenskapsbalk. Om man tar bort arvsrätten, om man tar bort rätten till att ta över någon annans ackumulerade resurser, så är det ett första steg mot att ta bort rätten att äga. Om vi i juridisk mening tar bort privat ägandeskap och inför ett självförvaltande användarskap istället så har arv och arvsrätt ingen funktion längre. Då förlorar äktenskapet helt sin mening. Att formellt bestämma genologi blir helt onödigt, förutom möjligen för att inte få problem med incest och genetiska besvär – vilket lätt kan göras på andra sätt än via äktenskap.

Sen finns det två andra saker som man kan vända sig mot i äktenskapet som anarkist.
Det första är behovet att officiellt visa folk att vi hör samman istället för att vara sin egen individ. Detta är en mer debatterbar poäng inom anarkistiska kretsar då det inte är fullt lika enkelt som ägandefrågan. Här står den fria föreningsrätten mot skeptisismen till fasta föreningar i form av tex partier där man måste följa föreningens vilja snarare än sin egna. Om jag kan gifta mig med hur många jag vill och samtidigt vara kvar i ett annat äktenskap, om vi kan vara hur många i varje äktenskap som vi vill, om det inte finns några begränsningar av hur vi visade att vi älskade varandra, både formella (antalsneutral lagstiftning) och personligt (ingen av mina partners stoppar mig från att vara med andra), då kan man ju säga att äktenskap är ok om det är dess funktion. Sen är det kanske lite onödigt att ha en sådan stark funktion som äktenskap för att visa sin kärlek för sin gemenskapskrets och samhället runt en.
Det andra är vad staten har att göra överhuvudtaget med hur vi förhåller oss till varandra på ett mellanmänskligt plan när alla inblandade är med på det som sker. Äktenskap regleras i lag och bestämmer hur vi ska förhålla oss till varandra i juridisk mening. Varför inte bara komma överens exakt vad man vill istället för att ha lagar som bestämmer sånt till oss? Staten har inget att göra med hur jag förhåller mig till andra så länge det sker med medgivande. Sen är ju klart en anarkist helt och hållet kritiskt mot statens existens överhuvudtaget, men det är en annan fråga som kanske inte ska diskuteras här.

Nu börjar posten bli lång, men jag vill ändå snabbt nämna att äktenskap är en stark del av folks religion. Det är ju förståeligt då religionen uppstått som en samhällig funktion som oftast har samma uppgifter som staten innan staten blev så stark som den är i dag. att gifta sig av rena religiösa anledningar, om äktenskap i religionen skulle lösgöras från all juridisk funktion så att det inte gör någon skillnad i situationer som berör makt och ägande så kan det vara ok för en anarkist, särskilt religiösa anarkister. Fast andra anarkister, och jag tror jag lutar åt det här hållet, skulle säga att de regler som en religion sätter upp om bland annat äktenskap blir hirarkisk och förtryckande och är baserad på makt. No Gods, No Masters är en gammal anarkist paroll. Här kommer religionsfriheten och åsiktsfriheten i vägen för rätten till frihet från förtryck. Det blir svårt. Viktigast är att man inte förtrycker andra om de tycker annorlunda än dig. Om du och de som tror som du vill följa vissa regler är det upp till er, så länge jag inte behöver följa dem och ni inte på något sätt ger mig reprisalier för det. Så länge min kärlek får vara fri så får ni göra vad ni vill med er.

Kärlek och Respekt.

Photo: Richard Levitte

Måndagkvällen startade vi med fest, Polyminglet.  Det upprepade succén från förra året, denna gång i pubmiljö.
Tisdag och onsdag hade vi två populära framträdanden, det ena var om polyamori för de som inte vet så mycket, det andra var en panel där 4 poly av något slag (det övervägande polyamorösa) som fick besvara frågor av olika slag.
Temat var öppenhet, och det genomsyrade det vi gjorde.
Och så hade vi Låna Poly tisdag till fredag.  Det verkar ha blivit ett av våra fastare deltaganden.

Självklart deltog vi även i paraden

Det går att finna mer information om vad vi gjorde på polywiki.se

Jag hoppas få träffa många som jag inte träffar så ofta.  Några vet jag kommer, andra gissar jag eller hoppas jag.  Vi får se.

Jag packar, och ser fram emot helgen

Stockholm Pride 2011

Låna poly

Polypanel Tema Öppenhet

Saker som inte ännu har kommit in i programmet, eftersom allt inte är klart än, kan tillkomma senare.

Polyinslaget kommer ungefär vid 5 minuter in i programmet.

Jaja, fåntest…  men den fick ändå tankarna att gå, och genererade lite tankeutbyte med min särbo.  Det utmynnade i att jag har svårt att tänka mig att jag skulle gifta mig som det ser ut idag, kanske delvis för att jag har varit gift och den relationen lämnade en del i övrigt att önska (från båda håll), men mest för de inbyggda förväntningarna som finns inbyggda idag.

Frågan är ju egentligen vad ett äktenskap, om jag nu skulle tycka att det var en bra idé, egentligen innebär för mig, och vad jag skulle vilja ha i det.  Både personligt och politiskt har jag svårt att tänka mig att gifta mig så länge den institutionen enbart får gälla för par.  I övrigt har jag lite svårt att förstå vad ett äktenskap skulle ge, vare sig mig eller de jag isåfall skulle gifta mig med.
Är det barn inblandade kan jag begripa, då äktenskapsbalken (nu hoppas jag att jag minns rätt) ger rättigheter, skyldigheter och skydd i lag som annars inte alls är enkla att få till.
Jag kan även förstå mig på den om en partner är beroende av en annan partner på något vis, t.ex. ekonomiskt, då har ju äktenskapet en del rättigheter och skydd att erbjuda den beroende partnern via lagen…  jag har dock lite svårt att tro att den biten ska vara så värst svår att ordna med diverse avtal.
Och då kommer ju åter frågan, på vilket sätt skulle äktenskap vara något för mig?  Jag önskar inte få (fler) barn, jag önskar inte vara beroende av någon annan och har svårt att se att jag har något att erbjuda någon annan att bli beroende av på det viset.  Sen finns ju det där med en slags officiell bekräftelse på kärleken, men den har jag heller inget behov av.  Andra kanske har det, det kan jag dock inte uttala mig om här och nu.

Men, om jag nu mot förmodan ska gifta mig om ca 4-4½ år (betyder 05/12 den 12:e maj eller den 5:e december?), då har jag ett minimikrav: att äktenskap blir antalsneutralt!

Vad PRIMA betyder?  Poly-Relationsanarkister-Icke-Monogama-Agama