Citat från Starfarers av Vonda McIntyre: ”Victoria, Satoshi, and Stephen Thomas are members of a family partnership, trying to recover from the loss of their fourth partner.”
Det är en bra sci-fi-bok, vad jag minns.
Går att köpa här: Bokus: Starfarers av Vonda McIntyre
Amazon UK: Starfarers av Vonda McIntyre
/polyfire
Polypicknick med en älskling: Vi infinner oss före de andra och ägnar 2 timmar åt varandra. Han ger mig uppmärksamhet, bekräftelse, närhet och förbereder mig på vad som kommer kunna hända. Han säger att det finns flickor som han vill ägna sig åt på picknicken.
Folk anländer, picknicken tar fart. Han hamnar i en grupp och jag i en annan. Mitt i en lång diskussion, tittar jag upp åt hans håll. Jag ser att han har begravt handen djupt i en tjejs urringning. Min svartsjuka springer fram och ger mig ett tjuvnyp. Jag tänker febrilt något i stil med: ”Hjälp, vad ska jag göra?”. Efter ett kort ögonblick vänder jag mig om och återgår till min diskussion. Svarsjukan slocknar. Seger till mig! Det hjälper faktiskt att distrahera sig ibland.
Andra tillfällen under picknicken, fyllde jag på trygghetskänslan och bekräftelsen genom att gå och krama honom. Inte för mycket, så att det skulle bli jobbigt, utan bara när jag mest behövde det.
/polyfire
Min svartsjuka är ett litet, grönt, fotbollsstort monster. Det bor i en grotta någonstans. Ibland springer det fram och sparkar mig på smalbenet eller ger mig ett tjuvnyp. Jag har haft svårt att få folk att förstå att det inte är farligt. Ja, det gör ont, men ge det för farao inte mer makt än det har!
Vid ett tillfälle blev det en storm i ett vattenglas: Jag och en annan person hade precis blivit ihop. Jag såg att han kallade en annan flicka sin favorit, fastän han flera gånger sagt att jag var det. Det kändes lite konstigt, kymigt, vilket jag sa till min partner. Och helt plötsligt blev han och kvinnan ifråga nästan panikslagna, som att min svartsjuka* var ett enormt, livsfarligt monster som måste blidkas för att inte döda oss..! Jag blev lite förvirrad och kände mig skyldig till hela kalabaliken, trots att jag bara hade berättat hur jag kände inför en liten detalj. Det krävdes en hel del samtal med dem båda för att till slut få dem att lugna ner sig och fatta att det inte var någon stor grej. Pust. Det hela ordnade sig genom att min älskling kallade henne något annat fint och gav mig ”favorit”. Det var ju bara det jag ville! Alla blev nöjda och glada i slutänden.
/polyfire
*Jag ska återkomma om det där med att svartsjuka är en samlingsterm för en hel massa känslor, tankar och reaktioner, är det tänkt.
Den viktigaste ingrediensen i relationsanarki för mig är friheten.
Friheten från outtalade band – friheten från det osagda. Inte för att jag vet om alla de människor jag relaterar till har insett att det är så jag fungerar – men eftersom jag är öppen med hur jag fungerar så behövs det bara en fråga för att jag ska börja flöda som ett vattenfall om hur jag fungerar och relaterar.
Sedan jag började kalla mig relationsanarkist och vara öppen med att jag inte vill ha definierade relationer har jag hittat själsfränder på så många oväntade platser. Och det bästa är att med en sådan gemensam grund är det lätt att fortsätta komma nära.
Om jag ska definera något kring hur mina relationer ser ut just nu så består de till huvudsak av ett nätverk vänner som jag träffar främst för sex – vi ses både på tu man hand och flera tillsammans. Dessutom har jag ju friheten att träffa dem jag fattar tycke för i övrigt. För vänskap, sex eller kanske amorös kärlek på olika sätt.
Men jag har ännu inte kommit så långt att jag träffat någon IRL som jag dejtat och direkt kopplat till min relationsanarki. De jag har annat än rena platoniska vänskapsrelationer till har jag hittills alltid först pratat med på nätet innan vi setts. Så visst har jag en bit kvar av min komma-ut-process.
/kairam
[ett första inlägg i en kategorin "Dags att slå ned myter!"]
Ibland får man höra om att monoamori innebär att man ”äger” sin partner, får bestämma över dennes/dennas kärleksliv och sexliv. Det argumentet uppkommer ofta när det diskuteras polyamori, och någon behöver försvara det som läggning/livsstil/livsval, och då presenteras polyamori normalt som en kontrast till ägandetanken.
Frågan är dock, är det faktiskt sant? Jag tror inte riktigt på det, av flera anledningar…
Man kan börja med nånting relativt enkelt, den stängda (*) triaden; en stängd triad består av tre person som älskar varandra, har en romantisk relation med varandra, och inte släpper in några fler relationer. Var och en i triaden älskar mer än en, vilket gör att de passar in under det polyamorösa paraplyet enligt min mening. Eftersom triaden är stängd för fler relationer lever de som ingår med samma sorts löften som i klassisk monogami, och därmed kan man applicera samma sorts ägandetanke på den konstellationen som man kan på det klassiska monogama paret.
Om man nu blandar in en annan subkultur, BDSM (**), så finns det en parförhållandeform där någon är dominant och den andra/andre är undergiven. En del uttrycker det explicit som att dominanten äger den undergivne. En del anser att den formen, bara för att det finns ett slags ägande inblandat, av nödvändighet inte kan vara polyamorös. Men om nu dominanten tycker och vill att den undergivne ska få ha relationer (med andra dominanta?), vad ska man kalla det då, om inte polyamori? Visserligen lär det behövas något slags ramverk av regler, och en struktur som gör en dominant till någon slags ”överboss”, men det kan man väl se som att den undergivne och någon dominant har ett primärförhållande och resten av förhållandena blir av sekundär natur? Eftersom den formen av hierarki existerar utan att BDSM är inblandat, varför skulle det inte få finnas när det är inblandat?
Så, jag vill nog påstå att polyamori förvisso kan ta bort känslan av ägande eller att vara ägd om man bestämmer det, men det är inte ett absolut måste, och inte heller ett villkor för att få kalla sig polyamorös.
—–
(*) termen ”öppna förhållanden” är lite luddig, den betyder lite olika saker för olika personer. Just här använder jag det i betydelsen att det är ok för personer i ett förhållande att skapa fler förhållanden med personer utanför det första förhållandet. Ett ”stängd förhållande” är därför dess motsatts, ett förhållande där man inte släpper in fler i det existerande förhållandet.
(**) från wikipedia: ”bondage (B), bondage & disciplin (BD), dominans och underkastelse (dominance and submission, DS), sadism och masochism (SM)”. I just det här inlägget är det DS jag pratar om.
/levitte
Jag tycker att uttrycket stjärnfamilj är oerhört bra och inkluderande. Alla familjeband får rum, oavsett hur det ser ut. Kärnfamilj, vänskapsband, polyrelationer, relationsanarkister, extramammor, socialt adopterad farfar, husdjur… Listan blir oerhört lång och varierad.
Det startade som en facebookgrupp: Värna stjärnfamiljen
/polyfire
Ett oerhört givande, utvecklande och populärt inslag på årets Polykonferens, var cuddle partyt. Nu ska det bli ett cuddle party i Göteborg, den 21 – 22 november. En hel helg ägnad åt cuddle party, workshops, diskussion och intressanta möten. Jag är ledsen att jag troligtvis inte kan närvara… Och hoppas att det blir cuddle partys även här i Stockholm.
/polyfire
När jag har upplevt uppbrott i mina tidigare (monoamorösa) förhållanden har det varit med en känsla av att sorgen tog över hela livet, gjorde resten av livet svårt att uthärda, gjorde det svårt att jobba. Andra känslor fick inte plats, andra upplevelser uppfattade jag knappt, livet tog liksom paus.
Jag har nyss genomlevt ännu ett uppbrott, men den här gången tar inte sorgen över det all plats, jag kan uppleva de glädjeämnen som också finns omkring mig, jag kan njuta av livet, av att göra ett bra jobb, av att vara tillsammans med människor, kunna skratta åt ett gott skämt, parallellt med sorgen som också får ta sin plats då jag en stund kan försjunka i tankar runt det eller fälla en tårflod. Parallellt. Samtidigt, utan att störa varandra. Allt får finnas till.
Man skulle kunna dra slutsatsen att känslan inte riktigt fanns där. Det tror jag dock inte på, sorgen den här gången känns lika stark som vid andra tillfällen i mitt liv. Jag tror mer på att jag, kanske med hjälp att leva polyamoröst, kanske för att jag bara har blivit äldre, helt enkelt tillåter mig att uppleva allt jag har framför mig.
Jag kan ser en parallell till skillnaden mellan att leva enligt mononormen och att inte göra det. Enligt mononormem ska man inte känna kärlek till mer än en, alltså stänger man av möjligheten till att ha såna känslor för andra. När man inte följer mononormen får man känna kärlek för fler än en, parallellt, samtidigt. De får alla finnas till.
[jag har uttryckt mig lite slarvigt, man kan ju diskutera det där med kärlek och hur man applicerar ordet. I det här inlägget är det romantisk kärlek som avses, den sort som kan leda till ihoprelationer]
/levitte
Jag håller på att läsa om flersamhetsbibeln ”The ethical slut”, av Dossie Easton och Catherine A. Liszt, Greenery Press, 1997. Den har kommit ut i ny upplaga nu, men jag har inte köpt den än.
Här går den att köpa:
Adlibris
Hallongrottan
Amazon UK
Den är på engelska, så de som har svårt för engelska kan ha lite problem med att ta till sig den. Jag önskar att det fanns en svensk översättning, så att fler kunde läsa den, för den är väldigt bra.
/polyfire
